Idrottens hus är en nersliten ursäkt till gympasal där det bland annat spelas innebandy på sista versen. Det enda som säljs i foajen är Saade-souvenirer för som mest 500-hundringen jämnt. Det luktar brottarbralla långt ut på öppna platsen utanför där sponsorn Opel visar upp fina bilar.

Men Saade tycks ju ha en penningstinn publik med tanke på att alla vip-biljetterna för 1 495 var slut, så bilreklamen fyller säkert sin funktion.

Dottern Anna älskar Saade och det är upp och nervända världen när det i stället är pappa Per som sitter på läktaren. Tre kvart in i showen kommer "Manboy" inklusive allsång som inte ens sett målbrottet på vykort och jag funderar på att överlämna mig till barnombudsmannen.

Publiken är så ung att det är tittarras i "Bolibompa" den här kvällen.

Saade bjuder på en frikostig show. Ledskärmarna får jobba minst lika mycket som de svettmarinerade dansarna. Stjärnan ska ha en eloge för att han turnerar runt med ett livs levande kompband i en tid då de flesta reder sig med ett schyst usb-minne.

Och en av sångarens stora förtjänster är den fina rösten och, ja, den smeker oss kvällen igenom.

Han lägger ribban högt. Jag letar i minnet och kan inte låta bli att jämföra med sådana världsstjärnor som Justin Timberlake, Britney Spears och Kylie Minogue. Men ska han spela i den divisionen får han nog lägga på rätt många nollor på de där omtalade vip-biljetterna.

Dessutom är det alldeles för många låtar som får oss att ta fruktstund. Det blir liksom klasskillnad när han till exempel slänger in Fredrik Kempes medryckande "It's gonna rain".

Han förlorar sig i en förvirrad utläggning där han namedroppar såväl Markoolio som Måns Zelmerlöw och Richard Herrey. Artister som öppet kritiserat Saade för hans vip-fasoner.

- In på scen kommer Måns, skojar Eric försiktigt.

Ett litet popkrig under uppsegling, månne?